Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 5. Kopparkitteln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
han blev Hanna varse, sade han ett ord till sina
oxar, och de stannade ögonblickligen med största
tacksamhet.
— Det var längesen, började han, att jag såg
de. Och det har hänt mönna ting dessemellan.
— I har ju varit sjuker, sade Hanna generad.
Så gott det var, att I har kommit opp igen. Hur mår
flickerna ?
— Flickerna di reder sig till bröllop på Asen,
sade han, och bakar ostekaka och smörbakelser,
och sömmerska har di haft hemma, och fått nya
klänningar båda två. Men en vet allri förrän i sista
stund, om de får för sig, att de ska resa eller
ej. Kanske kommer vi alla, kanske kommer ingen.
Ingen ordning här, säger jag, som katten, som blev
utkastad julafton.
Med dessa smått spefulla ord syftade han på
sitt livs olycka och tunga börda. För sju år sedan
steg hustrun upp från mannens sida en morgon, gick
efter yxan och höjde den i plötsligt vanvett mot
honom. Han värjde sig, och hugget tog på
vigselringen, men hann inte hindra, att hon rusade nev
till brunnen och störtade sig ner ... Den ena dottern
var då sjutton år, den andra femton. Efter den
dagen voro de lite svaga, som folk sade, de skydde
människor och ruvade över olyckan som hänt. Den
äldsta satt nu med ett barn, som hon inte hade far
åt, och tillsammans skötte de gårdens innesysslor,
så pass de förmådde. På Anders Petter själv
märktes först långsamt verkan av händelsen. Det visade
sig att, när sjukdom kom på, var där inte den
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
