Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 5. Kopparkitteln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
Vitamåsen, än att du kan resa därom å söka ett
gott råd. Många har rest ditopp och sökt för bå
djur och mänsker på din morfars tid å inte ångrat
vägen. Än kunde där kanske vara ett gott råd å
hämta i den gamla gården, där mor din är födder.
Efter detta nickade Anders Petter, smackade åt
oxarna och fortsatte vägen i sakta mak.
Nu mötte Hanna både skjutsar och gående
ständigt och jämt under återstoden av vägen. För varje
möte blev hon mera blyg, hon tyckte att alla tittade
så besynnerligt på henne, och hon förstod på deras
uppsyn, hur de talade och beskärmade sig över detta
giftermålet i hela häradet. Det var ju ingenting att
skämmas för att ingå ett kristligt äkta förbund med
en man, som var fri, och ingen förhandssynd med
Frånse hade hon att slå ned ögonen för, men likväl
skammade hon sig, och resan som börjat så muntert,
blev en plåga, innan hon nådde byn. Men det
svåraste mötet kom sist.
Medan Hanna ännu var på vägen, hände att
Magnus i Nygård kom körande nere i bygatan med
mor Sara. De tvistade om vern som skulle ur vagnen
för att gå in och handla, men gumman fick till sist
ge vika och krångla sig av. I boddörren stod en
stor, grann, mörkhyad karl, med självsäker hållning
och förnöjd uppsyn, det var Hannas brudgum.
Han steg ur vägen för gumman med en gemytlig
hälsning och kom ut på bodtrappan.
— Ska du inte stiga inom? frågade han i
inbjudande ton.
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
