Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 5. Kopparkitteln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
Han såg Frånses ansikte svartna av vrede, som
en giftig svamp, när man bryter den, och han tänkte
i ömkan på henne, som nu var på väg neråt med
sina kistor.
— Säg om det där en gång till, din förbannade
rännstensunge, svor Frånse, å jag ska lära dig att
kalla mig för den Onde!
— Jag ska inte säga om det, det flög ur
munnen på me, sade Magnus ursäktande. Jag får
la bju te å tro, fast det inte vore likt de, att du
inte bara ser på de själv, men på henna lycka å.
— Henna lycka hit å henna lycka dit, jag vill
ha henne, å jag ska ha henne, mumlade Frånse med
svart röst, och orden liksom slogo i bojor och järn
henne, som nu kom i sista svängen.
I detsamma kom mor Sara med sitt knyte, de
båda männen utbytte en mulen hälsning och skildes.
Varför for den stolte Frånse kring vägarna och
tiggde lyckönskningar av dessa sockenbor, som han
såg ner på? Han hade inte frågat efter vad folk
tyckte, när han förr tagit sig någon kvinna, men
med giftermålet hade han en särskild avsikt: att
riktigt komma alla sladderkäringar på skam. Det
hade retat honom och något litet skrämt honom,
att han var så känd, att alla trodde han ött Stina
Snabb, även sedan länsman måste släppa’n. Nu
skulle han visa, att han kunde få den vackraste och
sedesammaste flickan i pastoratet, vilket passade
utmärkt, emedan han själv hade lust till henne, och
se, det gick som en dans!
Nu ville han veta, om folk också förstod vilken
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
