Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 5. Kopparkitteln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
och välbehag på engång, att det ordet gav eko inom
honom, som ett sant och ärligt ord ger eko.
Magnus oförskämdhet väckte som ett slag på
porten ett väsen, sovande i hans hjärtas hus. Det
rörde på sig och sträckte på ledenia och Frånse,
som inte var van att känna så noga. efter, förnam
dock på ett besynnerligt sätt sig själv såsom
uppdelad, så att han var både härskare och slav. När
härskaren behagade vakna och tala, då var det han
som bestämde. Den där lille osynlige anden, han
tålde inte knyst och lyssnade inte till vad som var
klokt och vettigt, men det var ruter i honom i
stället.
Det varade blott ett ögonblick, så var denna
förnimmelse borta, och Frånse skrattade själv åt sina
fantasier. Vad han nu kände, var bara en stor
munterhet och kraftkänsla, och när Hanna nu kom,
förskräcktes hon över hans glittrande ögon och
bullrande skratt: var han drucken, måntro?
Men när han grep om henne för att lyfta henne
ur vagnen, och hon kände lians hand mot sitt hjärta,
som darrade ännu efter det snäva mötet med
Magnus, då förstod hon, att han var så vida nykter, att
han inte förtärt sprit.
Mor Fia kom ut på förstugubron i vita
strump-sockar med svarta tygböter på.
— Ska I nu släpa in bråtet stora vägen? sade
hon. Skulle det inte kunna duga åt köket.
— Ja, men di ska ju oppepå.
— Ska di oppepå, di måtte väl kunna stå
härnere?
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
