Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 5. Kopparkitteln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
att följa husets sed. Mor hade sagt engång: hustrun
får allt bli som gården.
Varifrån kom denna vanvettiga förskräckelse så
plötsligt? Fanns det i rummet någon mer än den
slamrande gumman och hon, något verkligt fast
icke synligt? Hon kände det som när man inne i
ett mörkt rum förnimmer den tysta närvaron av en
gammal elak katt.
Var det framtiden, var det hennes egna år med
pina och kval, som allaredan funnos färdiga och
ofrånkomliga i det hus, där de skulle ingå i tiden
och utgå ur den?
— Hanna, ropade Frans i dörren. Kom och säg,
om det här silvret hinner?
Hon kiev ner från stolen, ovigt som en stelfrusen.
Silvret? Hade han hela tiden bara suttit och plockat
i silvret? Var det inte längesen? Nu satte
gumman pumpan i fodralet, så kan världen förvandlas
medan en kaffepumpa kokar.
— Vad går åt dig, frågade han inte utan
vänlighet, har mor varit ilak? Det brydde honom inte
att gumman hörde vart ord. Nå, varför svarar du
inte, har ni redan kommit ihop er?
— Inte än, sade gumman, men det kommer väl.
Hanna ville till varje pris intala sig själv mod,
hon blev plötsligt kavat.
— Det behöver vi inte göra nån gång, om det
bara får bli jag, som styr huset, sade hon. Och det
är väl din mening också Frånse, att det ska bli så.
För två viljor kan inte råda, och jag behöver inte
vika, mor har sitt därnere i stugan.
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>