Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 6. Silvergaffeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
som höll före, att det inte passade en
statskyrkopräst att springa längs vägarna även om sullädret
var dyrt och vår Frälsare gått barfota själv, de två
skäl, som Simelius sades ha anfört. När han nu
grep Simelius på bar gärning, stannade han och
anmodade honom att sätta på stövlarna. Utan ett
ord slog sig Simelius ned på vägkanten och knogade
med att få stövlarna på sina svettiga fötter. Under
tiden hoppade fröken Lena av och erbjöd pastorn
att sitta upp i stället bredvid prostinnan på baksätet,
det var inte så långt kvar, och hon gick gärna. Men
se då flög adjunkten av i samma stund, och slutet
blev, att båda de unga fingo gå, och Simelius måste
sitta upp bredvid prosten och köra.
Denna gång var Efraim vördnadsfull mot prosten,
som dock inte hade glömt hans uppförande då det
togs ut lysning för Hanna och visade sig ganska
stram.
Fullkomligt lyckliga blevo inte varken Efraim
eller hans måg, förrän länsmannen själv blev
synlig. Han kom körande med klatsch och damm och
gnistor under hovarna, ty han hade en ung häst och
en ung fru, och stolt var han över bägge.
— Kommisarjen kommer som han vore själva
landshövdingen, smickrade Frånse och lyfte artigt
ur den lilla fjäderlätta frun, som var så liten att
hon hade barngaloscher, det visste hela socknen.
Och kommisarjen strök sin gråsprängda mustasch
och tog inte illa upp, tvärtom.
Äntligen voro alla komna, även adjunkten och
prostgårdsfröken. De voro andfådda och muntra,
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
