Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 6. Silvergaffeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
tyda, han var belåten, men fann själva ceremonien
tråkig, och önskade prosten med sitt långa tal åt
helvete.
För prosten, om också inte för någon annan, var
detta bröllopstal av den största betydelse. Han hade
noga genomtänkt det på förhand, och han hade rest
till Åsen egentligen blott för det talets skull.
Prostinnan, som icke blivit invigd i hans förtroende, men
ändå anade något av vad som rörde sig inom honom,
hade slagit fram, att han kunde ju låta lille Lars
fara till Åsen och viga, så sluppe han den långa
resan och den långa bröllopsmiddagen. Men prosten
avvisade detta förslag med en hetta, som ytterligare
stärkte prostinnan i hennes farhågor att han
före-hade något, och så reste de då av. Prosten ville att
intet missförstånd skulle råda om hans ställning. De
finge inte tro, att han kom till detta bröllop för att
lysa välsignelse över ett rikt och förmånligt gifte.
Inte heller, att han såg igenom fingrarna med
orätten, därför att det fanns pengar att överskyla
den med. Och så kom bröllopstalet mera att likna
ett skriftermål. Alla utom brudgummen, som tänkte
på annat, lyssnade andäktigt till hans flammande
ord om all världslig rikedoms fåfänglighet och
snara, om välmågans och välmaktens usla tomhet,
där inte den skinande fläckfria hedern fanns, om
människans jämmerliga irring och blindhet, som
icke inser vad som är det ena nödvändiga. Och alla
tänkte, att det var vackert och sant. Mor Katrina
grät än värre, men Efraim tog det lugnt, Guds ord
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
