Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 6. Silvergaffeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
siktsuttryck och hans tonfall med allt uppslukande
iver. Och om han skrattade, tlög ett litet rörande
återsken av hans munterhet över hennes drag.
Nu begriper jag lite bättre, tänkte Anders Petter,
som noga följde det lilla uppträdet. Han ynkade
djupt den, som var tvungen att vakta länsman på
detta särskilda sätt.
För att ingen annan skulle fästa sig vid hennes
upptagenhet av länsman, gick han bort och tog
henne med sig till soffan under fönstret, där den
lilla adertonåriga länsmansfrun i sin egen vita
brudklänning satt och sneglade på fru Simelius lagade
svarta klänning och olagade svarta tänder. Den
stackars fru Simelius anade dunkelt, att hon borde
inleda ett samtal med den lilla länsmansfrun, men
inte en enda mening kom henne i huvudet. Hon var
plågsamt hungrig, ty frukosten hade inbesparats i
hemmet, och i de omständigheter, vari hon befann
sig, växte hungern och antog kolossala former. När
hon fick se Magnus i Nygård gå förbi dörren med
ett par stolar, fick hon ett olyckligt uppslag till
konversation: — Hur kom det, att Magnus försvann
före vigseln, frågade hon, det märktes minsann på
sången, att han var borta.
Hanna knep ihop läpparna och svarade inte.
Anders Petter såg med medlidande på den
olyckliga prästfrun, kanske anade han hennes
belägenhet. — Kanske frun och jag skulle gå ned och se
om det dagas med middagen, sade han, fast inte
bruden är hungrig, så kan väl vi andra vara det.
De flesta bröllopsgästerna hade redan givit sig av
ioo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
