Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 6. Silvergaffeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
sà kan i gott räkna av ett par tunnor för besväret,
så gör man alltid ve affärer.
— Två tunnor? — Ja, visst svärfar, ella tre.
Anders Petter blev mörk i hågen, att Efraim gav
sig i svärsonens våld för två fattiga tunnor havre,
eller vad det kunde vara, det tydde på att
girigheten så småningom blivit ett begär, som segrade
över både fruktan och rättskänsla. Emellertid så
tänkte Anders Petter rädda honom för denna
gången, från di där tunnorna havre åtminstone. Han
skulle inte påminna honom om räkenskapen han
måste avlägga inför Herrens tron, men han skulle
säga honom att det måste bli redovisning vid nästa
stämma, det toge nog bä.tre. Prosten såg lite
förvånad ut, när han fick upprepa en fråga två gånger,
det hade aldrig hänt förr med Anders Petter. Och
när han efter middagen, som slarvats undan på
fem timmar, tagit avsked och lyckligen kommit upp
på sin skjuts, med Laurentius som kusk, var det
första han sade: Han började bli lite slö, den goda
Anders Petter. Gudskelov att inte middagen drog
ut längre än den gjorde.
Prostinnan ville inte lyssna till klander mot
Anders Petter.
— Han hade väl sitt att tänka på, som lite var
tycks ha haft på det här bröllopet, både bruden och
stackars Klara Simelius och du och jag — vid
dessa ord hettade det till inom de båda ungdomarna
— och den stackars mor Katrina. Vad nu Anders
Petter angår, så kan det väl inte ha varit så roligt
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
