Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 6. Silvergaffeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
gorna svartast närmast inpå en men smältande
samman med himlen längst bort, sådant är
vansklighetens land!
Anders Petter blev stående gripen, ville helst
försjunka och bli stilla som natten. Han, som reder
upp allting, borde och kunde väl också ta hand om
Lina. Men han insåg i samma stund det orimliga i
att häva allt på Gud. Att manligen göra sitt yttersta
och sen lämna åt Gud resten, det hade alltid varit
hans sed.
Musiken hade tystnat, och dansen stannat av.
En hand slog honom på axeln, han vände sig om
och mötte brudgummens blick.
— Vad står kommunalordförarn och tittar efter?
frågade han och hans hjärtliga godmodighet hade
en udd. På utsikten?
— Ja, sade Anders Petter.
— Jag tänkte annars att ni tittade efter er vackra
doter, fortsatte Frånse. Akta henne för pojkarna,
kommunalordförarn.
Han talade så högt, att alla de dansande, som
stannat kvar i logen, hörde det.
— Å, jag tänker den värste har kommit i
stillhet nu, sade Anders Petter och gick ut.
— Om I vill så ska jag ta rätt på di åt er, sade
en röst med ett avbedjande tonfall. Det var Hanna.
— Ska du inte dansa, Hanna?
— En kan väl få nog. Sä me en sak, mårbro.
I titta så stint på oss under vigseln. Råka I å se
vem som reste sig först från brudpallen? Martina
fråga me, men jag visst inte.
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
