Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 7. Ugnsrakan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
middag, gjorde hon i ordning mat, tog en limpa
och några skorpekanter med sig och gick ner till
stugan.
Det hördes inte en knäpp från kammaren, när
hon öppnade dörren, möttes hon av två par gamla
ödmjuka ögon. Gubben låg from och stillsam i
sängen, gumman satt bredvid med bibeln i knät,
uppslagen vid historien om David och Absalon. När
Hanna kom in, reste hon sig.
— Jag tror det är rätt Hanna själv, som kommer,
sade hon med sötsur vänlighet. Att hon har stunder
att titta te oss gamla en sån här bråd dag.
Hanna lämnade det medförda och hörde sig för
om det felade ved och vatten.
— Ack, de hade gott vad de behövade, och om
pigan inte hinde nu i slåttern, så kunde mor Fia
vinda upp vatten ur brunnen själv.
Gubben instämde pustande.
— Hur har ni det, far, ni låter så illa?
— Jag är så sjuker, så farlia sjuker, jämrade
han.
— Var är ni sjuker då?
— Jag är sjuker i livet. Så jag tryter snart.
Det var som han menat att säga: Så tåla er ni,
som är unga, och låt mig få leva min tid ut.
Hanna såg genomträngande på de båda gamla.
De försökte lura henne båda två. Gubben var inte
sjuk och gumman var inte försonad. De ljögo så
gott de förstodo för att skydda sina liv. Frånse hade
skrämt dem rent från vettet, när han hotade att låta
koppa gumman. Stolliga gamla! Men det var också
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
