Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 7. Ugnsrakan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
samt med trassel. Så det var redigt bra, att du tog
na. Han kan ju inte komma efteråt och sä att han
tat en gaffel på Åsen, som han ville ha igen. Du är
inte dummer du, Hanna, så du inte är. Du har
tagen i de. Seså, lipa inte så förbannat, vad går
åt dig!
— Ja ble så rädder för att du sae i går kvälls
om att lätta slå åder. Jag har legat å tänkt på det
här i ensamheten.
— Det är ingenting att vara rädd för, tröstade
Frånse. En frestelse av övermäktig styrka besegrade
honom. Han måste tala om allting för hustrun.
Vilken vällust efter att ha varit stum i nära trettio
år, att få öppna sitt hjärta för en levande varelse!
Aldrig hade han vågat det förr, så när som på
någon antydning till mor och far, alla utomstående
kunde ju bli förrädare. Men Hanna, hon hörde till
huset hon, och det var lika viktigt för henne som
för honom, att det hölls tyst. Hon hade ju för
resten redan kommit in i affärerna och visat vad
hon dugde till. En röst varnade honom och rådde
honom att inte göra vad han ångrade. Men han
förmådde inte stå emot.
— Det är ingenting å vara rädd för, upprepade
han, det är så längesen, så jag gick i storskolan,
fast den dan var jag hemma, förstås.
— Vilken dag?
— Då det skedde. Jag minns det som om det
varit i går. Mor och far va inte gifta på den tiden,
fast mor varit i huset så länge, och jag var en nio
år. Farmor hade nyligen såpet ihjäl se. Farfar, han
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
