Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 8. Ett oförvitligt hus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
mor Fia legat, medan de tappade farfarn. Hon låg
där framstupa och grät i höet, hon tänkte på hur
hon kunde haft det nu, om det varit med henne
Magnus gått över kyrkvallen. Att bli hustru åt den
ene eller att bli det åt den andre — nu förstod hon
bäst, att fast en kan tycka det är samma sak, så
är det dock så olika som himmelen är från helvetet.
Frans Adamsons hustru förstod bättre än
Åsa-Hanna vad lycka det kunde ha varit att få lämna
sig åt den man ville ha. Hon klagade över allt
det, som fått ske för att fördärva hennes liv.
Varför hade inget hinder kommit emellan, varför hade
det varit så brått ? Varför hade Magnus varit borta,
varför hade morbror i Vitamossen varit sjuk? Han
hade säkert annars tagit bladet från munnen och
låtit henne veta, vem den mannen var, som hon
ville gifta sig med, ty han visste det! Varför
hade hon inte kommit på det, som var så enkelt: att
skriva till Magnus och fråga om det var sant, att
han skulle läsa till präst? Varför? Det var så dags
nu att fråga. Allt hade fått ske, far hade fått fösa
henne och Frånse släpa henne rakt i fördärvet, och
ingen hade hindrat. Prosten förmanade, prostinnan
runkade på huvudet, ungefär som när man bränt en
plåt, och sen så tyckte de, att de gjort nog. Men
hon var överlämnad att förgås i denne mannens
våld. Hon var hans hustru nu, och därmed var allt
väl beställt. Om hon komme till prosten och sa, att
Frans höll på att göra henne till brottsling, kanske
han skulle säga då, att hon finge lämna honom?
Nej, han skulle hänvisa till äktenskapets helgd och
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
