Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 8. Ett oförvitligt hus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
de brukade vara rätt så sugna på hennes gorån och
"charmanta kaffe" och gärna låta bjuda sig, medan
de talade en massa om äktsvensk typ och det
härliga lugna lantlivet. Men när hon kom ner, erinrade
hon sig plötsligt, att far hade sagt något om att
han skulle titta in på eftermiddagen, fast hon
alldeles glömt det intill nu. Jo, det var trevligt, nu
skulle det bli ett väsen!
I mellanrummet stod Frånse med far och mor
mittpå golvet och talade om var Hanna kunde hålla
hus. — Jag gick ett slag neråt trägårn, sade hon
utan att se på någon. Men hon var glad att mor
var med. Hon skulle inte säga ett ord till mor, inte
dra den lättaste suck i hennes påhöre, men det var
ändå liksom en liten tröst och trygghet för en stund.
Efraim hade visst inve varit angelägen att ta
gumman med sig på sin lilla färd ner till dotter
och måg. Katrina var så noga, man fick alltid passa
sig i hennes närvaro. Besöken hos Frans var annars
sälla ögonblick i Efraims liv, men när gumman var
med, blev det inte fullt så roligt. Men Katrina hade
inte fäst sig vid Efraims ovilja att spänna för och
låta henne följa med. Hon bar alltid på en oro för
Hannas skull, natt som dag, men sedan hon nu hört
ryktet om Magnus’ giftermål, hade det kommit en
ängslan över henne, en vånda, en skräck för något,
som var på väg att ske. Hon måste ner till
Mellangärden, och inte mer med det. Efraim satt och skröt
med Frans hela vägen, även med sig själv, som
stått på sig om det här giftermålet. — Du och
Anders Petter och prosten ni spådde ont ni, men
t 40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
