Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 8. Ett oförvitligt hus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
sig inte vidare respektfullt. — Den, hon är inte en
skvallerbytta, hon är en skvallerså, sade han, men
hur hängde detta ihop med att han i hemlighet —
för gamlefar var tydligen tillsagd att ingenting säga
— anförtrodde henne att vakta gubben? Och
varför gjorde hon det, som vilken fattistugumma som
helst kunnat göra, oavsett hemligheten,
när hon kunnat få fara på bröllop med både prost
och länsman? Ja, fru Liljelund var ett mysterium
för Hanna. Men just därför hade hon anledning att
hålla sig väl med henne, och nu sade hon:
— Det var riktigt passligt att fru Liljelund
tittade in, just när jag hade kaffe på. Nå och hur
gick det, blev det en pojke?
Fru Liljelund hade i smyg betraktat Hanna med
sin skarpa yrkesblick. Herregud, juli, augusti, tiden
led, och något var det fatt, så mycket såg hon. Men
nu kastade hon sig rakt in i nyheterna från pastorns.
— Jo, sade hon, det blev en gosse, det fattiga
barnet, men det satt nätt åt att det blivit ens
det. Ja, du min store tid, vad en ska få uppleva
i ett kristet land hos en själaherde till på köpet.
Hon såg återigen från den ena till den andra och
märkte att nyfikna voro de i alla fall, precis som
alla andra kvinnor som varit med om barnsängar
eller väntade att komma däri.
Nu tror I mej förstås inte, när jag säger det,
sade hon, och räckte fram sin kopp, ty Hanna
hällde upp åt kvinnorna, och lämnade männen
alldeles åt sitt öde i bodkammaren, men sant är det
var eviga ord. Jag höll inte på att få sköta mitt,
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
