Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 9. Jag kommer av ett brusand’ hav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
Anders Petter såg på henne och nickade
tacksamt.
— Di har nog fått mycke makt med henne,
Mellangårdarna, tänkte han. Men jag hade ändå
orätt, när jag trodde att di dödat anden allaredan.
Jag tror knappt di görat, fast det kan si så ut. Det
är gamle Daniel, som har en bit med i na och stretar
emot.
Nästa söndag sade han före tjänsten åt Kalle,
att än så länge, så rådde han med sin gård själv
och ville inte släppan. Varpå han gick in och satte
sig i sin bänk gudstjänsten igenom och uthärdade
menande blickar från alla stolar, när prosten läste
texten om den rike ynglingen.
Han tyckte han aldrig varit så olycklig i sitt
långa liv, hur ofta han än brukat säga med psalmen:
Jag kommer av ett brusand’ hav. Han kände icke
tryggheten av att ha handlat rätt, ingen visshet blev
honom given, tvärsom blevo tvivlen svårare med
var dag som gick. Kalle tog värvning vid gardet,
och Lina fick sitt barn, gick därhemma och teg,
mager, blek, förbittrad. Hon och Mia höllo ihop.
Han fick laga sin mat och lappa sina kläder bäst
han kunde, något som snarare styrkte honom i hans
beslut att framhärda.
Men när Hanna en dag under Kalles andra år
vid gardet kom uppresande till Vitamossen enkom
för att tala om, att nu var det likadant med Lina
igen, sen Kalle hade permission i julas, då böjde
Anders Petter sitt huvud i ödmjukhet och insåg
att prosten haft rätt, som sagt att en inte skulle
166
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
