Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 2. Begravningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
Med fundersam min satte sig Anders Petter åter
upp på skjutsen. Ända sen branden på Nygård
hade han haft sina känningar, alldeles som mot
oväder.
Men det var inte åska han väntade eller regn,
det var vår Herres storm, som skulle förjaga
stillheten över Ljungheda socken. Länge, länge hade
han gått och väntat på, att tiden skulle mogna. Men
han hade inte sett några tecken därpå, förrän nu i
dessa dagar. Hur många gånger hade han icke
förnummit Herrans misshag i denna stillhet, han hade
tyckt den vara långt värre än oväder. Att det kom
frid efterpå, när en redat opp sina affärder med
vår Herre, det var en annan sak. Men denna
obegripliga välgången med så mycket mellan folket och
Gud, det tyckte han varslade ont. När Gud sänder
sorger, då får en se opp, men när han sänder
välgång, då får en se opp dubbelt.
Han själv hade sitt att tänka på han med. Lina
var hårt barnlagd, det låg i släkten, och hade redan
fem små. Än märktes ingenting konstigt, varken på
henne eller barnen, som voro Anders Petters käraste
sällskap. Men det låg något onaturligt i, att Kalle
var så snäll ve Lina söndag och måndag, och aldrig
gjorde henne ont. Anders Petter kunde inte låta
vara att grunna däröver, ingenting gladde honom,
som när Kalle någon gång föll ur vanan och skällde
upp Lina. Men när han då såg, hur nära hon tog
vid sig över Kalles hårdhet, då förgick
tillfredsställelsen och han tänkte: en redig hemsökelse, den
mäktar inte henna förstånd att bära.
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
