Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 2. Begravningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEGRAVNINGEN
modern satt, blev denna varse något, som sällsamt
rörde hennes hjärta och ingav henne en längtan
att räcka iit handen och stryka över hennes arm,
om hon nått den. Hon upptäckte på Hannas
överläpp den lilla bruna skuggning, som hon fick, när
hon var på di vägarna igen. Och det tecknet visste
mor Katrina var ofelbart, det hade varit likadant
med henne själv och hennes mor igen.
Stackars tösen, då är hon allt trötter av att
ställa till så stor begravning, tänkte hon med
bekymrad ömhet och mindes sina egna smärtor.
Där kom Ida i Nygård uppför gången och viskade
med fru Liljelund, vad hade di att sladdra om i
kyrkan en sorgedag? Mor Katrina tyckte inte om
Ida och allra minst sen hon slagit sig ner och var
som hemma i Mellangärden. Hade inte mor Katrina
denna dag hört henne gå omkring och säga: vi
bakade småbröt i går, vi bryggde i förra veckan!
Vi! Men Magnus han hade varken fått bryggt eller
bakat, han, stackaren.
Mor Katrina var ganska rädd för Hanna, och så
fort tjänsten var över, skyndade hon fram för att
förklara hur det kom sig, att hon inte var med och
följde.
— Rår I inte med att följa med hem på middan
heller, mor? frågade Hanna. Hennes ton var inte
ovänlig, snarare tvärtom, men likafullt vågade mor
Katrina inte svara nej, skönt hon längtade hem. Det
var ju också det, att ingen av pojkarna torde vara
hågad att skjutsa hem mor och gå miste om
begravningens nöjen.
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
