Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 2. Begravningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEGRAVNINGEN
att hon i sin förhävelse och förblindelse skickade
av Laurentius Petri för sju år sedan, ty tänk vilken
läxa; nu satt han som Sveriges yngste kyrkoherde
efter en exempellös framgång i eget pastorat. Man
kunde om detta tryggt säga, att det förbittrade mors
ålderdom. För en kvinna att bli gift var i mors
liksom i profeten Esaias’ ögon, att få "sin
för-smädelse tagen ifrån sig", men det såg mörkt ut för
Lena, och felet var mors. Allt vad dottern sedan
hittat på av okvinnliga och nymodiga ting, det tog
mor som ett rättmätigt straff för sin egen världsliga
högfärd, och förebrådde heller aldrig dottern
därför. Hon bara suckade och hoppades för varje vice
pastor på nytt. Den som nu förvaltade ämbetet, var
en något äldre man, som först sent slagit på studier.
Han var barnfödd i Ljungheda och kallade sig
pastor Ljunghed. Det är inte så alldeles säkert att
mor för några år sedan varit så angelägen att träda
i nära släktskapsförbindelse med en stor bondsläkt
i församlingen, men nu kunde hon endast hoppas
och bedja därom. Pastor Ljunghed var en sådan
präktig man; hans ursprung märktes egentligen
mest på hans stora beundran för den lärdom
universitetet bibringar och hans starka
överklassinstinkter. Om Lena velat bjuda till det allra minsta,
kunde hon nog fått honom att borttaga sin
försmä-delse, men ack, det var som om hon förtorkats på
något sätt, sedan hennes barnsliga första kärlek
förfrös i sin knoppning. Hon var inte mer vad hon
varit under den korta tiden, då lille adjunkten och
hon svärmade för varandra. Hon var en blåstrumpa
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
