Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 2. Begravningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
så att han nödtorftigt drog sig och gården fram
utan kvinnfolk. När inte Ida satte i fråga att lämna
bort barnen och komma upp, så sade han heller
ingenting. Det var som om ingenting förenat dem
mera, sedan de icke hade samma tak över huvudet.
När han skulle delge Ida sitt beslut att överge
henne och resa över åt Amerika, var han rätt så
förlägen. Han lade ut det så fördelaktigt han kunde,
och det övertygade henne visst, trodde han, ty hon
sade just ingenting, visade sig varken glad eller
ledsen. Det är ju mitt fel, och då kan jag la inte
sätta mig emotat, sade hon blott. Magnus andades
lättare, när denna bekännelse var överstökad. Han
visste inte, att Ida sedan beklagade sig högljutt för
Kokemartina och vem som kom henne inom
räckhåll, över att behöva bli "som en ann levemansänka".
Handelsman brukade alltid bjuda ner Magnus
från kyrkan på middag för att träffa Ida och barnen.
För övrigt var han på alla sätt hjälpsam, alldeles
som den gången, då Magnus for till Stockholm,
konfirmationsåret. Han telefonerade åt honom om
biljett, slog upp i tidtabellerna, när han skulle byta
tåg och när han kom fram till Göteborg och
Liverpool.
Ida var motsatsen till Frånse. Hon gjorde
ingenting för ätt rusta ut honom, ville knappt böta hans
strumpor och kläder. Hon var butter och tvär, men
talade aldrig emot resan, när Magnus var
närvarande.
Hanna blev ganska slak, när hon hörde nyheten.
Hon förstod inte, att Magnus kunde längta bort,
246
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
