Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 3. Luten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUTEN
Mellangärden, och det har du me att tacka för. Men
glömt har di inte, och retar du socknen med din
uselhet, så börja di att minnas och minnas väl.
Mororna kommer att ble rent ifrå se, och di kommer
inte lämna gubbarna fred, innan du blir knäppt.
Farfar och farmor är döa, men det finns andra,
som var med på den tiden. För resten så kanske
en kunde få veta ett och annat om en tala väl ve
Snabbastava–-
— Håll mun! Inbillar du de, att jag låter
skrämma me. Jag ger dig fan och tänker göra precis
som det passar me.
Hon hade inte väntat detta, och hon greps av en
vild upphetsning. Hennes febersjuka samvete
före-speglade henne förfärliga syner. Hon kunde inte
skilja på verkliga faror och inbillade, hon trodde
allt vara möjligt, att allt kunde bevisas, hon
fruktade något långt värre än folks prat och förakt:
rättvisans hämnande svärd.
Vad skulle hon beveka honom med? Skulle hon
be för sig och barnen ? Ack, lönlöst att ens försöka.
— Om du rusar som du börjat, Frånse, sade hon,
så sanna mina ord, du slutar på rackarbacken.
När hon sagt detta, hade hon intet vapen mer,
och hon teg. Hon tyckte, att själva märren lade
öronen bakåt och lyssnade, att vinden fångade och
bar upp mot himlen detta rysliga ord. De skulle veta,
folket i gårdarna man for förbi, vad det var för
språk handelsmansfrun förde i nyårsnatten.
— Du var mig en fan, sade Frånse litet slagen
ändå av den kraft, varmed hon utslungat sin förut-
255
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
