Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 3. Luten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
— Dig har jag lärt opp bra, sade slutligen Frånse
med en viss beundran. Och jag har inte bett Ida
att va oppe, det ska jag bara sä de. Gå in du, så
kommer jag efter, när jag satt in hästen.
Denna oväntade medgörlighet hos Frånse
uppmuntrade Hanna att ta upp kampen för att rädda
sig och barnen ur olyckan. Att Ida skulle bort från
gården, så fort det kunde ordnas, det hade hon klart
för sig, men hur det skulle gå till, det var frågan.
Frivilligt gav sig människan inte av, hon satt som
bek nere i stugan och mådde gott och la på hullet.
Av det där pratet, att hon skulle gå i hjälpe, blev
ingenting, men likväl saknades där varken kaffe
eller sogel. Frånse gav henne förstås för besväret
vad hon behövde. Enklast var ju förstås att gå i
stugan och säga att nu så, Ida, ger du de å, nu har
du varit länge nog på det här stället. Men Hanna
hade en vidskeplig känsla av att hon ingenting skulle
kunna uträtta därnere i farfars gamla kammare, där
skulle hon inte kunna få den rätta myndigheten i
rösten. Och hon kunde inte tåla den tanken, att Ida
skulle skratta henne upp i ansiktet och säga, att jag
sitter där jag sitter. I medvetande av hur skrämd
hon själv var tack vare sin sjuka punkt, trevade
hon sig fram till bästa sättet att träffa Ida. Det
borde ske genom någon hon hade vyrdning för, och
det borde ske på rätta stället. Hon funderade ett
ögonblick på att resa upp till Idas föräldrar, ett
hyggligt folk, som nog inte skulle gilla hennes
uppförande, men avstod vid tanken på att di voro så
258
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
