Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 3. Luten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
mindes väl, hur lugn hon stod vid farfarns kista
begravningsdan och förklarade för pastorn hur det
kom sig, att de inte hunnit skicka efter honom.
— Inte mena jag något sånt, sade hon och fick
sin röst lika lugn som barnmorskans. Något förstår
en sig väl på att skilja på folk. Men se, nog tror
jag i alla fall, fortsatte hon envist, att Lydia vet
mer än andra om det som sker i tysthet här i
socknen. Och Lydia sa nåt nyss, som jag kommer ihåg,
om Stinas värste ovän? Vem var det, tala om det
för mig, är Lydia snäll!
Vad kom åt den förståndiga handelsfrun? Det
var så olikt henne att partu vilja ha reda på sånt
soin bara gjorde na än mer ledsen att tänka på. Men
se di får sina turer ibland.
— Stinas värste ovän, upprepade hon, när jag
tänker efter, så var det nog hon själv och hennes
stora beskedlighet. Hade hon inte varit så hjärtans
snäll och sagt ja till alla karlar, så hade hon levat
än i denna dag.
— Ja, men ä r det inte sant, att hon dog utå
giftet hon tog in för att bli kvitt barnet?
— Jo nog är det så, det sa ju doktorn.
— Men vem ga henne giftet ? trängde Hanna på.
— Gubevare mig, sade barnmorskan allvarsamt,
för att tala om den hemligheten om jag rätt visste
den, som det var hennes sista önskan på jorden att
få behålla. Så mycket vet jag att inte var det jag,
och därmed är jag nöjd. Sånt vet en allri var di
skaffar sig. Di höge herrarna i huvudstan, di
förbjöd förstås fosfortändstickorna, när di te slut
264
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
