Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 3. Luten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUTEN
märkte, att flickorna började bli rent farliga med att
ta livet av sina ungar och se själva. Och jag är
säker på, att di tyckte di va utmärkt klyftiga, och
att di gjort allt vad di kunde för flickstackarna.
Men otyget letar sig allt hit ändå och blir använt
med. En stackars flicka måste ha något mera att
stö se ve i nödens stund än en töcken där
säkerhetständsticka, det säger jag, fru lilla.
Hanna lyssnade otåligt. Lydia snodde sig så
mycket, men tiden led, herrarna Liljelund hade av
allt att döma kommit ganska långt i sina
förberedelser därute och hon måste ha sitt ärende uträttat,
innan de kommo in.
Utan att biy sig om sammanhanget i samtalet,
tog hon barnmorskans händer i sina och kramade
dem bön fallande: — Sä me i alla fall, han som
gjorde det, tror inte Lydia att han kunde göra
omet igen, ifall det passade honom? Och ifall det
var nåt stackars fruntimmer, som en trodde vara
nära att råka ut för honom som Snabbastinan, borde
man då inte säga henne ett varningens ord?
Fru Liljelunds ansikte fick ett djupt generat och
förvirrat uttryck.
— Nu begriper jag ingenting, mumlade hon, och
man såg att det var sant.
Hanna böjde sig ända fram mot hennes öra.
— Allvarsamma saker är på färde, sade hon lågt,
och den som sir olyckan komma och inte gör vad
en kan för att avvärja, den är själv saker, inte sant?
Barnmorskan reste sig, gick bort och kände på
båda dörrarna. Liljelund var en förveten karl.
365
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
