Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 3. Luten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
— Han reste till stån tidigt i morse, medan det
ännu var skumt.
— Och visste att hon var sjuk? Jo vänta mig
han, Frånse!
Förlossningen blev mycket besvärlig, det gick så
långt, att även fru Liljelund började vackla i sin
orubbliga förtröstan. Det värsta för henne var, att
Hanna mellan var värk tiggde och bad att Lydia
nu genast skulle gå ner och tala ve Ida att flytta.
Hon måste dän, innan Frånse kommer hem. Låt na
ge se av genast på stunnen. Hon har trollat me, den
styggan. Vill I då alla, att jag ska dö? O Gud, Gud,
Gud! skrek hon.
Och så, när hon kunde tala på nytt: — varför gå
du inte! Han kan ju komma hem snart, han skulle
bara höra åt, om det var sant, det där med Snabben!
Gå, Lydia gå, gå, gå, höre du.
Lydia hade intet annat å göra än att lyda. Hon
gick genom rummen ut på förstugubron och blev
stående där att fundera. Så fattade hon ett beslut
och tog på att springa över gården. Hon skulle göra
sig ärende med att be Ida telefonera till handelsman
i stån och få honom att ta med sig doktor ut.
— Och Hanna som alltid varit så katig, när hon
fått smått, sade Ida. Vad går åt henne denna
gången ?
— Ja, det behöva I väl inte fråga me om, I som
bor här på gården och är närmast te att veta det.
— Bevars, sade Ida retligt, ta inte ve sig så,
för jag fråga, nog kan jag telefonera. Hon kände
sig underlig till mods. Hon önskade av allt hjärta
270
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
