Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 3. Luten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
levande människa vidrört den historien. Inte heller
Liljelund mer än en enda gång.
— Ja, Liljelund och jag, vi pratas ve ibland
alldeles som frun och Hanna, sade Frånse.
Men nu hämtade sig fru Lydia Liljelund.
— Det är inte att jämföra, sade hon, reste sig
och spärrade ut fenorna som en abborre, när han
möter en gädda. För se j a g har ingenting att frukta
av att den historien blir bekant. Jag bekände vad
jag förbrutit som var att inte tvätta mig ordenligt
om händerna, så att jag blev smittoförande utan att
veta det. Och jag led mitt straff och suspension, så
långt människorna kunde besörja det. Jag ble lite
till me, därför att Liljelund kunde vara så gemen,
som jag försörjer med kläder, föda, hus och hem.
Men varför skulle jag inte tåla att höra av mänsker
det, som jag för länge sen har fått förlåtelse för
utav min Gud? Och vet han vem som har tillsagt
mig den förlåtelsen ? Ja, sitt inte han där och grina,
för jag vet vad jag vet om Guds barmhärtighet, sen
jag hörde den välsignade Waldenström. Och det
finns nåd för honom också, handelsman, och det
är just vad som menas med Guds
outgrundliga barmhärtighet, det.
— Jag behöver ingen barmhärtighet, jag, sade
Frånse.
— Inte ens om Snabben kommer ut?
— Han kommer inte ut, han har fem år kvar,
och di tro inte han lever över, sade Frånse
triumferande. Men nu begriper jag varför frun våga se
på Ida. Men akta se hon, hon kan bli åsätt.
274
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
