Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 4. Consummatum est
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
nej nu hade hon inte styrka att ändra sig igen, hon
fick tänka på barnen och på att skona dem från att
minnas alltför mycket synd och uselhet. Otäckt var
det att lämna flickebarnet åt Ida, men inte värre än
mycket annat som en gjort. Nä, en får inte vara så
fin å se, här i Mellangårn.
Och hon skickade ner Hilma till Ida — stackars
flicka hon blev så röd som blod — för att ge
besked om tiden, och så lät hon Hilma bära ut flickan
och lämna henne åt den finklädda Ida. När
bjällerklangen varsnade om att herrskapet for i väg, satt
hon orörlig i soffan med huvudet vänt mot väggen.
Det hade nog börjat viskas så tyst och försiktigt
om Frånse och Ida, men därav hade intet nått
prostgården. Prostinnan var en svuren fiende till
skvaller och hade ett sätt att sysselsätta sina gäster,
så att de fingo vara särdeles kvicka i vändningarna,
om de skulle hinna komma fram med något ont om
nästan.
Hennes man brukade berätta hur hon som nygift
komministerfru lurat socknens värsta sladdra på
hennes lilla uträkning genom att sjunga och läsa
betraktelser för henne i två timmar. För var gång
hon skulle till att sticka emellan med ett varningens
ord om det dåliga arrendatorsfolket på bostället
drog lilla frun till med en ny vers, så att sladdran
inte fick en syl i vädret. Till slut gick hon uttröttad
utan att ha fått lätta sitt hjärta, men pastorsfrun
höll frid med arrendatorns i hela sin tid.
Så mottog hon också med oskyldig glädje sin
gamla skatt Ida, när hon kom med barnet och fann
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
