Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 4. Consummatum est
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
Han svarade ingen av dem, lät blott kläda på sig
ämbetsdräkt och intog sin plats bakom dopbordet
under tavlan med Kristus, som stod där lika ensam.
Alla de, som stodo i en halvkrets framför honom,
visste, att detta var hans sista prästerliga handling,
och ingen undgick att gripas av att se den gamle
vid livets gräns viga in ett nytt liv. Prostinnan såg
ingenting, så bländad var hon av tårar. Hon mindes
Eliæ förutsägelse vid Hannas lysning, och hon
förstod, att han valt detta ögonblick att avsluta sin
livsgärning, emedan han i detta barn såg ett levande
insegel på bönhörelse. Hon visste, att han plågats
av tvivel om utgången av den strid han förutsagt
mer än engång, och hon unnade honom den
förvissning han nu tycktes ha fått — hur visste hon inte.
Hela deras liv tillsamman stod ett ögonblick för
henne, med all hennes medvetna vägran att helt
glida in i hans värld, emedan en alltid fick lov att
göra grovgörat, som hon brukat säga för sig själv.
Och nu äntligen, efter trettio års äktenskap, förnam
hon, huru de icke längre voro två utan ett. Och
omsorgerna sjönko undan, inte ens pastor
Ljungheds ansikte blev en plåga mer, som det varit i sin
påminnelse om ett sviket hopp. Hon hade blott en
önskan till, den, att Elias, utan att hon behövde
förklara, skulle förstå något av vad som rörde sig
inom henne.
Även de två som visste allt, hade en känsla av
att detta ögonblick icke kunde besudlas av de syften
i vilka de kommit hit. Själva namngivandet: jag
döper dig, Ida, i Faderns, Sonens och Den Helige
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
