Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 4. Consummatum est
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CONSUM MATUM EST
Men kvinnan släppte väl inte taget? Hon gick
väl ut själv, när Frånse inte ville, för att uppfylla
den döendes bön? Hon sade väl högt och klart:
Jag ska gå, farfar? Nej, hon lät sig nöja med
avslaget, stod blott orörlig och betraktade den gamle.
Nu var han också tyst, munnen rörde sig utan ljud,
Frånse satte sig och tog upp en tidning. — Koka
lite kaffe, Hanna, sade han, jag tränger till nåt
opp-livande, och det här kan bli långt. Hanna lydde, hon
malde, hon lade på, kokte och klarade av, allt medan
urverket därborta i den döende arbetade alltmera
mödosamt. Med befrielse tänkte hon: nu somnar
han in och vet inte av det själv. Men tiden gick,
och det blev ingen förändring, hjärtat slog alltjämt,
länge, länge, ska han då aldrig tryta ? Frånse vågade
inte gå ut ur rummet och inte heller lät han Hanna
gå, när hon bad att få göra det.
Vad tänkte kvinnan, där hon gick och stökade?
Hon därute i förstugan behövde inte fråga, hon
såg genom hjärtats dörr lika lätt som genom
stugans. Hon såg att kvinnan alls inte tänkte på
hur ohyggligt det var, att farfars egna brott nu
stämde möte med honom vid hans egen dödsbädd
och förgiftade hans sista stund, eller på det hemska
i denna upprepning av den dödsbädd för många
år sen, då farfar varit den obeveklige, såsom Frånse
var det nu.
Kvinnan rädes inte det minsta grand för det
ögonblick, då ännu engång livet skall upprepa sig,
Frånse var i farfars ställe och hon själv, som nu
gamla mor Fia, av allt vad livet innehållit inte kunna
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
