Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 4. Consummatum est
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
hålla fast mera än en dynggrepe, vilken hon med
giriga händer trycker mot sitt bröst. Nej, det är
långt ifrån henne att ana, att mor Fias usla
dynggrepe är en och samma sak som föremålet för hennes
hjärtas åtrå: den nya, fint inredda boden, som ska
byggas till hösten för ärvapengarna efter farfar.
Ty farmor är ju svag bleen av sin girighet till slutet,
men Hanna själv, hon är klok och vetig och gör inte
mer än som är precis tvunget, ty vem vet vad som
kunde hända, om pastorn kom och farfar började
dra på och bekänna? Var det något orätt däri, som
det väl var, ändå det var nödvändigt, så fick man
väl i tide, medan man ännu hade något att säga
till om själv, tänka på att be at ifrån se. För resten,
så fe hon ju inte lämna rummet för Frånse! Och
det är ju inte för egen skull men för hans hon gör
vad hon gör. Och medan hon tänker allt detta lugnt
och förståndigt, nalkas oförmärkt ögonblicket
Försent.
Farfar känner kallelsen att bryta upp efter sitt
långa liv. Han vaknar ur sin halvslummer, han inser
att ögonblicket nu är oåterkalleligen inne, och
nådatiden utlupen. Det är en gruvlig upptäckt, han blir
vild, han reser sig och häver upp ett fasans skri,
faller tillbaka, reser sig ånyo, en darrning far
genom kroppen, det blir långt mellan andetagen. Så
sänker sig en svart skugga över ansiktet och förblir
där, som låge han under skuggan av en osynlig
vinge. Ögonens ljus blåses ut, han blir liggande i
den förvridna ställning, som krampen lämnat
honom i–-
288
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
