Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 5. Inom natt och år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
Här gingo de nu mätta och varma och välklädda
denna sköna söndagsmorgon backarna upp mot
kyrkan. Man var i vårens tolfte vecka, man gick
mot ljuset, värmen och sommaren. Det fanns så pass
mycket snö kvar, att Adam kunde krama snöboll
och kasta på andra barn, som voro fattigare och
mindre väl klädda än han. Katrina Johanna hittade
blåsippor, som hon ryckte upp av hjärtans lust och
kastade igen. Och mor själv hade den finaste
underkjolen att visa av alla, när hon drog upp den
svarta klädesklänningen om livet vid de värsta
vägstyckena.
Det var mycket folk på vägarna, och alla visste,
att prosten slutat och hur dags. Hanna fick följe
med mor Emma i Skrivaregården och några andra
hustrur och lyssnade med intresse till vad man hade
att förtälja om prostens sista stunder, berättade
själv vad som stått i det telegrammet fröken låtit
sända av genom telefon till sin bror tidigt i dag på
morgonen. Och budet, som kom med telegrammet,
hade sagt, att fröken stått lutad mot pastor
Ljungheds axel och gråtit.
"Allting är nyttigt för någe", sade Lydia
Liljelund.
Men Frånse och Ida möttes bakom kyrkstallets
knut.
— Nå, fe du Hanna att hålla se hemma?
— Jag tyckte inte det tjäna nåt till att bråka om
det. Hon må gärna hörat.
— Vet hon nåt?
— Nä, å n ä.
294
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
