Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 6. Brevet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
VI.
Brevet.
En dag i slutet på veckan stod Kokemartina ute
i prostgårdsboden med pigorna omkring sig och
delade upp en gris. Det vällde av köttstycken, tarmar
och blod i kar och krukor till den dödes ära. Detta
var den första slakt, som prostinnan inte varit med
om själv, nu satt hon i förmaket bredvid kistan och
band på ett kors av lingonris.
— Vet du det nu, Elias, frågade hon gång på
gång, att jag gav dig rätt i det sista? Men
Kokemartina, såsom översta styrpinne, var viktigare än
någonsin.
— Jag ska sä er, töser, predikade hon, att
engång så fe jag nudå tebå från två gåra på samma
gång att laga kalas, och i den ena var det bröllop
och i den andra begravning, men ella var di lika rika
och hederliga. Och jag kunne nudå inte vara på
båda ställena, fast Gu ska veta att det hade varit
väl behövligt. Så jag tog bröllopet, det gjore jag,
men det är femton år sen dess, kan I veta. Och
äss de hände me detsamma nu, så höll jag me te
begravningen, det är säkrast. För se, då har man
sett slutet, och det kan inte ble värre än det är.
Men si bröllop, flicker, sade hon med gravlik röst,
det är farlia ting.
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
