Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 8. Lågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÅGA N
amerikansk tidning, där hon kunnat stava till orden
Magnus Petterson och Nygård och underskriften,
då hade hon tytt sig till frökens förhoppningsfulla
ord och själv gärna trott, att han inte kunde undgå
att se kallelsen och komma. En söndag strax efter
nattvardsgång, däri både hon och Frånse och Ida
deltagit, hade hon gått fram och bett Ida riktigt
bönligt att medge att hon ändå fått brev, men Ida
hade svarat ett otåligt nej och vänt henne ryggen.
Dagarna runnö hop till en handfull, fortfarande
var det lika tyst. Ända in i det sista hade Hanna
klamrat sig fast vid hoppet, att Magnus dock skulle
komma och därmed befria henne frän att gå till
länsman. Anders Petter menade ju, att hon borde
gå dit ändå, men för henne själv var åtminstone
inte något år utsatt, och på hennes odödliga själ
kunde Gud gott vänta än så länge. För resten, var
det väl inte så alldeles tvärsäkert, fast Anders
Petter sagt det, att det var hennes plikt att ånge
sin man och sig själv och vanära sina bam? Vad
gick det egentligen för nöd på dem? Var det någon
som lärde dem något ont? På den frågan svarade
hon helst icke. Den saken står ju inte för livet,
tänkte hon. Men det gör Magnusa sak.
Hon kunde tindra vad Frånse nu skulle göra,
när han så långt nått sina avsikter. Varför ville
han partu skilja Ida? Kunde det vara för att gifta
se me henne, när han själv kom loss? Hon kunde
väl ändå inte tro det. Nej, det var nog bara det,
att han alltid haft något emot Magnus, fast ingen
kunde utgrunna vad, och att han nu ville ställa ont
22. — Wägner, Åsa-Hanna.
33 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
