Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 8. Lågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
rynkade ögonbrynen och frågade vad mor tänkte
ta se före, och om hon skulle ut och vistas utan far.
Men då hon log så gott mot dem och lovade, att
de skulle få kaffe, när hon kom hem, lugnade sig
de två äldsta genast. Lilla Ida grät aldrig, när mor
gick, endast när hon skulle lämna Hilma, men det
behövde hon sällan.
Hilma var inte fullt så lätt att lugna. Det tryck
över bröstet hon nästan för jämnan hade i det här
huset blev liksom än tyngre, när hon frågande
betraktade Hannas ansikte. Något sade henne, att
kvinnan i sorgaschaletten nu var, emedan utan
fruktan, fruktansvärd.
— Vart går I moster?
— A ett ärende bort över bron. Om han skulle
komma tebaka, så sä att jag ge väster ut och är
tebaka om ett bete.
— Te Liljelunds?
Hanna svarade inte, men nickade som om hon
bekräftat gissningen i det hon gick. Hilma drog en
suck av lättnad. Moster hade sett ut som om hon
gott kunnat ge se efter husbonden, som säkerligen
gått bortöver te skomakarns. Hon hade sett hur
han vägde upp ett helande kilo kaffe, bästa sortens,
den äktenskapsbrytare^ När hon nu gick åt
motsatt håll, brydde sig inte Hilma om att titta efter
henne och såg aldrig, att hon vek in åt
länsmansgården.
I en och en halv timme fullt blev Hanna inne
hos länsman. Därinne på kontoret kände hon sig
340
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
