Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 8. Lågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÅGAN
Länsman rätade på sig.
— Den saken har jag själv undersökt, svarade
han avvisande och där fanns inga spår efter någon
orätt.
— Inte det?
— Jo, spår må vara, men ingenting som kunde
ledas i bevis.
— Komsarjen kanske inte kom åt att fråga di
som visste? Den munnen som kunde tala, den var
igenstoppad.
— Och vems var det, om jag får lov att fråga?
— Snabbens.
— Och vern skalle ha stoppat igen den?
— Densamme, sade hon. Han har gjort det
engång till längre fram, då det blev tal om att Snabben
skulle ut. Han fick besked i stån på att det var
inget bestämt om, men för säkerhets skull, så skicka
Frånse bud me Snabbastava för å hälsa så
hjärtligt från en vän i Mellangåm, som nog skulle sörja
för honom, äss han kom ut. Fråg han Snabbastava,
får han höra.
— Det här låter ju alldeles orimligt, sade
länsman.
— Har han då glömt silvergaffeln? frågade
Hanna.
Länsman hoppade till.
— Komsarjen var mera het på at den tiden
till-lade hon.
Kommissarien höll på att bryta ut. Hon hade inte
gjort annat än förargat honom under hela samtalet,
och behandlat honom som en, som ingenting begrep.
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
