Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 8. Lågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
Men han ville inte gå hennes ärenden. Han
funderade litet.
— Har frun mera att komma med ? frågade han
kort.
— Är det inte nog då, frågade hon, för att han
ska si, att jag är ute med sanningen? Ska jag tala
om också att det är Frans, som hjälpt Ida mot
Magnus och att han också tänker köpa gården till
billigt pris och ta skogen? Förstår han nu, att jag
är ute med sanningen? Vill han hjälpa me?
Kommissarien steg upp, tog lagboken och låtsades
leta i den.
— Gå nu hem, fru Adamson, sade han och ti
stilla med vad hon har gjort, till dess att jag fått
studera igenom lagarna, och si hur det ställer se.
Sen ska hon få höra av me.
Hon stod på sin bodtrappa och såg framför sig.
Ingen hade märkt henne när hon kom hem, och
ingen önskade hon träffa. Det var en mjuk och stilla
kvällning i vårens elfte vecka. Året stod inför
begynnelsen, men hon stod inför slutet. Den tunna
vårliga färg, som något liknar lavendelns och än
mera oxläggans violetta gråfjuniga kronblad, bars
av moln och vatten men även av de ännu nakna
trädens grenverk. Ju närmare solen, ju snabbare
steg denna ton upp mot rosenfärg och rosenfärgen
mot guld.
Som hon stod, vänd mot solnedgången, hade hon
framför sig, bortom vattnet, bron och ängarna, en
skogskam, rundad i en enda väldig båge. På bågens
högsta spännpunkt hade denna vinter huggits ut en
348
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
