Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 8. Lågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
hade ställt det så för sig, att hela socknen — med
undantag av Anders Petter — skulle kalla henne
galen och släkten vända henne ryggen. Framför
henne på sluttningen lågo hennes vävar på bleke.
Voro de hennes längre? Var huset, som hon lutade
sig mot, hennes, skulle de ta ifrån henne barnen?
Allt hade hon förlorat och vad hade hon fått i
stället?
Jag har fått lågan, tänkte hon.
Vad hetade väl denna här lågan, som kom så
oförmärkt te me i mitt djypa elände och mörker?
Jag kan inte kristna na, för jag var inte känder me
sådan eld förr. Men hon måtte ändå va en gnista
av eri gnista av det himmelska ljuset? Och fast
hon är så liten, att hon inte skulle märkas däruppe
i Staden, vars ljus är Lammet, så synes hon me stor
här, där hon har så mö mörker att skina imot. En
ängel ella ärkeängel skulle inte värdera na si vida,
som är så förvänder, men jag tro nu inte heller,
att hon kunde brinna på samma sätt i hans heliga
och oskyldiga hjärta. Pion skulle inte få rätta
näringen. För ettersom en är tvongen att hugga och
härja i ett träd, för att kådan ska stiga i stammen
och slå ut, så kan det omöjligen bli redig tjärved
av änglarnas hjärtan i himmelen, det står allri te.
Detta tänkte Hanna och tänkte icke, det var
endast en stark förnimmelse, som uppfyllde henne,
sammansatt av mörker och ljus, tomhet och fullhet,
fröjd och fasa.
Det var nästan för mycket för att kunna fattas,
350
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
