Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 8. Lågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
det skulle gått, om hon inte träffat på en human
och erfaren karl, som grånat i tjänsten och sett
varjehanda och lärt sig att en får lov att ta det lugnt
och försiktigt för att inte vända rent opp och ner
på samhället. Det kunde lika gärna ha vart en fåle
som skenat åstad med detsamma.
Hanna tryckte armarna mot bröstet som för att
skydda något därinne. Tårar runnö stilla nerför
hennes kinder. — Gud, om du vill att rädda mig
och Magnus, giv mig då åter det mod jag hade, när
jag gick te länsman i eftermiddags, bad hon.
Men hon återfann icke den lätthet och frihet från
fruktan som då burit henne. Tvärtom blev insikten
om det oerhörda i hennes handling allt klarare,
frestelsen att anta länsmans erbjudande, allt
starkare. Det var inte hennes fel, själva Lagens Arm,
var ju utsträckt för att dra henne i det gamla igen.
Lågan var inte för mig, tänkte hon, det ska
väl vara så ...
Men ändå kunde hon inte uthärda att se
länsmannen gå. Nu när hon höll på att förlora den,
kände hon först riktigt hur dyrbar lågan varit
henne. Hon kunde inte vara den förutan, då när
hon engång förnummit dess ljus. Hon skyndade
efter länsmannen och lade sin hand på hans
rockärm för att kvarhålla honom, medan hon spejade
åt öster och väster sökande hjälp i denna avgörande
stund.
Länsman blev stående i den tron, att hon
möjligen ville viska honom något om erkänsla i örat
och var rädd att därunder bli hörd eller sedd.
354
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
