Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 9. Lukefärdigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
Hon kände igen de tagen, en aning blev visshet.
Magnus var hemma.
Men hon hade så uttömt alla sina känslor på
dagens händelser, att hon icke förmådde rätt uppta
i sig betydelsen av detta nya. Hon varken gladdes
över att han var här eller förbittrades över att han
kom blott några timmar försent för att hindra att
hon rev ner hela sitt liv. Hon kände endast ett styng
av medlidande över att han stod där och böstade
så segerglatt och inte visste om någonting. Ja, nu
dånade dörren under hans hårda näve än högre,
det lät som om han haft stora dollarmynt i dess
knytning. Hon visste precis hur otålig och arg han
nu var, hur hans ansikte förvandlades. Nu sparkade
han ett tag på dörren, så gjorde han ett varv
omkring stugan och tittade genom alla fönster. När han
kom tillbaka om västra knuten, blev han stående,
obeslutsam.
Hanna besegrade sin slöhet så pass, att hon hade
förslag att öppna köksdörren för att släppa in
honom den vägen. Det första han nu skulle göra
var förstås att gå upp i stora byggningen och höra
sig före, hur det kom sig att stugan var tom, men
gick han genom verandan, kunde det lätt hända,
att han tornade ihop med Frånse.
När hon hörde hans steg närma sig, stack hon
ut huvudet: — Ocken är det ? frågade hon lågt.
— Nä, se gokväll, Hanna, svarade den välbekanta
rösten, det var då redigt turligt att du är oppe. Hur
vetter det, att stuan är tömmer?
160
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
