Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 10. Sköna Hamnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÖNA HAMNAR
Men jag vet at lika lite i dag, som den dan, då
länsman tog me i förhör.
— Men du ville ju muta henna far, när du hörde
han kanske kom ut, invände hon.
— Har du glömt å silvergaffeln? frågade han
alldeles som hon i dag frågat länsman.
Det var rent förunderligt, men hon trodde honom.
Fast de vandrat genom så mycken lögn tillsammans
och ljugit för och med varandra, hade de dock ett
ögonblick av sanning, tänkte hon, i slutet av sitt
samliv, såsom de haft det i början. Det hade
alltså varit sanningen, som fängslat henne
den gången hon beslöt sig för Frånse. Det fyllde
henne med en viss glädje att veta det. Så behövde
hon inte se ner så dant på Åsa-Hanna i alla fall.
Frans stod och såg på henne. Han var lika
förvånad som hon, att han inte blett ifrå sig och slätt
henne fördärvad. Men han var inte i det humöret
liksom. Han hade ingen annan tanke än att reda
opp det här, och klara sitt skinn, och det gjorde ju
inte saken bättre om han slog ihjäl henne. Det
fanns väl andra sätt att få henne att
tia stilla hädanefter.
— Jag begriper nog, sade han, att du har
försökt å få länsman att tro att jag var Stine
mördare.
— Ja, sade hon, och var inte längre frestad att
ljuga, när han var så lugn, det for för me det var
bäst å göra rent hus. Och jag trodde det, etter
allt jag sett å de. Men nu tro jag at inte länger.
— Har du sagt nåt mer ändå galna människa?
383
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
