Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 10. Sköna Hamnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÖNA HAMNAR
bort till fönstret för att se om det var mörkt i villan
mittemot på andra sidan bron. Nej, det branrt ännu,
men medan han stod där släcktes ljuset, och han
förstod, att nu hade länsman kommit till ro för i
natt. Denna visshet verkade lugnande på honom.
Med händerna i fickorna stod han kvar och stirrade
ut, medan han försökte reda ut för sig vad
verkningarna skulle bli av Hannas dåd. Vad Magnus
angick var han inte orolig, det var ju inte tingssak
att vara otrogen mot Hanna, och ingen kunde
nånsin bevisa att han med list velat jaga Magnus från
gården och köpa den billigt. Men skulle han klara
länsman? Det var frågan. Det måtte väl fan gå,
men det vete fan i alla fall. Undras vad han gjoit
för min, när Hanna kom? Han vände sig om mot
Hanna, hon sov, kräket.
Han kom bort till henne, böjde sig ner över henne
och röt henne rakt in i örat, så att hon förfärad
flög upp och höjde armen som för att skydda
ansiktet mot slag.
— Tycker du det är passligt att sova nu? och
han gav henne en omruskning i armen så att
smärtan drev ut svetten över hela hennes kropp.
Sä me nu, vad sa länsman, när du kom?
Hon stirrade på honom, i detta ögonblick kunde
hon inte erinra sig någonting.
— Har du då inte mål i mun? Vart han gla
för det du hade å berätta?
— Nej, tvärsom, sade hon.
— Jag kunde väl tro det, sade han lättad, jag
25.*— Wägner. Åsa-Hanna.
385
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
