Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 10. Sköna Hamnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
— Nej lack, svarade hon och gick ut.
Det började så sakta att dagas. Dagens färger
voro grått och svagt guld alldeles som på en
gravsten. Dalaklockan i vardagsrummet slog fyra slag.
Hennes första blick, då hon kom ut i köket,
gällde spiken där stugenyckeln brukade hänga. Den
var tom som hon väntat. Så skulle han sova i stuan
i natt liaväl, tänkte Hanna. Sova 50m Adam och
Katrina Johanna och veta lika mycket som de vad
som försiggick i hans närhet.
Hon öppnade fönstret för att få andas en nypa
morgonluft, hennes hud var brännande het. Och
återigen, liksom i går kväll, hörde hon Magnus’ steg
om knuten.
— Magnus! viskade hon, vad går du och spökar
efter.
Han kom genast fram till köksfönstret.
— Tack för i jåns, sade han. Är kommissarjen
gåen?
— Ja, sade hon lite bittert, det är ingen fara
mer.
För första gången sedan hemkomsten såg han
tydligt hennes ansikte, på vilket den klara
morgonsolen sken.
Där fanns inte spår kvar av den glatta, leende,
högfärdiga fru Adamson. Snarare var hon bleven,
mera lik Äsa-Hanna igen, och ändå var skillnaden
så stor den måste vara, då hela livets skräck och
skrämsel låg emellan.
— Hilma har talt om varjehanda för me, om
efterlysningen och Liljelund, som neka för brevena.
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
