Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Låtom oss således erkänna, att den nya tiden
väntar af den svenska qvinnan, först, att hon må dana män,
värdiga sin nya frihet, män med karakter, med vilja, med
heder och tro; män värdiga att föra ett fritt och ädelt folks
talan eller att bland sig utvälja de yppersta till detta värf.
För det andra, att hon må ikläda sig sin andel af
mannens offentliga ansvarighet, så att det skall heta, hvarhelst ett
smädevapen höjes, hvarhelst en kränkning af det offentliga
samvetet begås, i skrift, i tal, eller handling — den mannens
moder eller hustru har låtit den eviga sanningens och
kärlekens eld slockna på hemmets härd: ve henne!
Du behöfver icke frukta att mannens tillräknelighet
(jag vet du håller strängt på den) härmed skall förminskas;
den skall tvertom fördubblas, i det hans skuld kastar sin
skugga äfven öfver dem, hvilkas goda namn han kanske med
sitt hjertblod ville värna, medan han utan miskund
svärtar andras, lika goda, lika oskyldiga.
Men du skall invända att detta är ett hårdt tal och att
den svenska qvinnans och hemmets målsmän med sådana
påståenden drifva, eller låta den stundande tiden drifva sin
fordran på dem till dess yttersta spets. Det är sannt, men
vi kunna ej annorlunda. Är det ett fel — och jag tror
det icke — så är det tidens, eller, om man så vill, den
nya representationens, icke vårt.
Man jublar i detta ögonblick och säger: Svenska
folkets lifsfråga är löst! Men vi, svenska qvinnor, våga, starka
i vår svaghet, att tänka annorlunda. Vi våga tro, att det
hvarken är i de politiska salongerna eller på de rika
börsaristokraternas lysande fester, vid blixtrande pokaler och
ljungande tal; hvarken i en Bellmanisk hänförelse, om än
från källarlifvets högsta ståndpunkt, eller vid genljudet af
samma extas från näringsställena för en lägre inspiration;
man må nu för öfrigt anse »glädjeruset» under dess olika
former hur naturligt, hur nationelt betecknande som helst; ja
icke heller i den renare luften af ett lyckligt hem, der
husfadren med glädjetårar i ögonen hemfört den glada
underrättelsen och samlat hustru, barn och tjenstfolk till
gemensam fest; det är icke här, och icke heller under det
allmänna glädjejublet från stad och land, som folkets lifsfråga
löses. Den är ännu blott väckt, må vi öfvertyga oss derom;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
