Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SISTA SKOTTET.
-se–
fn gång uppehöll jag mig några dagar under
"förvintern" hos en god vän, Axel Stenborg, som egde
en ganska stor landtegendom. Det var fram
emot slutet af november. Den första snön hade fallit
och låg qvarterstjoek, eller så omkring, öfver marken.
Mot qvällen började det vintra upp igen, himmelen vardt
åter klar, och trädens grenar lyste så hvita i sin drägt
af rimfrost och snö. Detta allt gjorde, att jagtlusten
vaknade upp hos mig. Skogen såg så inbjudande ut,
och Axels jagthundar, ett par ypperliga djur, hvilkas
goda egenskaper jag förut kände till, sprungo gläfsande
Öfver gården.
"Hör du Axel, skulle det ej vara lämpligt att i
morgon gå ut och knäppa ett par jössar", frågade jag
min vän.
"Det har du rätt uti," svarade han. "Du kan
verkligen behöfva den förströelsen här i den landtliga
ensamheten. Det är bara ledsamt, att jag ej kan följa
dig; men som du ser, står jag ej ännu på riktigt säkra
fötter." Han hade för någon tid sedan vrickat sin ena
fot, och måste derföre hålla sig inne.
"Men Tjäder, skogvaktaren," inföll hans fru.
"Ja, se det är också förargligt; han har rest till
Norrmon;" detta var en till gården hörande skogspark,
som låg på ett par mils afstånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
