- Project Runeberg -  Berättelser /
21

(1876) [MARC] Author: Albrekt Segerstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

21

tömde tillika en skål "för de fallne," som lågo vid våra
fötter; vi befunno oss på ett mycket långt bösshålls
afstånd från skogen.

Då inträffade något högst egendomligt. Vid
skogsbrynet, der vi nyss stått, och der drefvet gått fram,
syntes den elg, som vi förgäfves spanat efter. Hvar
hade han hållit till under skallet? Ett rop från en
person i sällskapet gjorde oss uppmärksamma på djuret,
som i fullt språng rusade ur skogen, men blixtsnabbt
kastade om, då det blef oss varse.

En sekund till, och elgen hade varit borta.
Hållet var ofantligt stort. Ett skott ljöd; djuret tog ett
högt språng, föll ned och rörde sig ej mera.

Ett sådant skott var ej gjordt i mannaminne. Alla
tego vi under det första ögonblicket och sågo bort mot
det ställe, der djuret fallit. Derpå utbrast min far,
vändande sig om:

"Det var Skog, och ingen annan!"

Och Skog var det. Ett leende, nästan omärkligt
likväl, flög öfver hans ansigte. Han drog helt lugnt,
som om ingenting händt, upp hanen och blåste röken
ur studsaren.

"Eri skål för det bästa skottet", ropade några af
sällskapet; hon tömdes under hänryckning.

Jag kom nu att se på Jansson. Han stod likblek,
som man brukar säga, och knöt händerna så hårdt om
studsaren, att knogarne lyste hvita genom skinnet,
under det han såg hän mot stället, der elgen fallit.

En af skallfolket, en pojke omkring tretton år, det
var Janssons egen son, kom i detsamma fram ur
skogen, just på det ställe, der elgen låg. Han bar sin
mössa på en liten käpp och höll henne omkring en aln
öfver hufvudet. Han hade styrt ut sig så, under det
han stod på drefarmen, för att skrämma djuren.

När Jansson vardt gossen varse, kastade han
ögonblickligen studsaren till axeln.

"Midt i mössan", ropade han, och skottet brann af.

Vi stodo för ett ögonblick som förstenade.
Gossen kastade sig på marken, och med ett hjertslitande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:11:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/asegber/0025.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free