Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
vägen reste vi på samma båtar. Han, som var
betydligt äldre än jag, var ombedd, att ’se till’ mig under
färden, ett uppdrag, som lian också redligt fullgjorde.
Det var på denna färd, som jag först lärde mig
värdera hans goda egenskaper.
Skogshuggare och timmerdrifvare, som hålla till
i obygderna här, föra ett lif snarlikt guldgräfvarnes i
Kalifornien och Australien. Lag och rätt, länsman och
fogde äro ej tillräckligt kända in uti skogarna. Ännu
sämre var det bestäldt härmed, då Ola kom hit. Kraft
i armen var derför i dubbelt afseende något som
behöfdes, helst för främlingar, till hvilka vermländingarne
naturligtvis räknades. Norrländingarne sågo dem med
mycket oblida ögon, och mången allvarsam strid vardt
för den skull utkämpad kring Norrlands elfvar.
Ola blef vid denna tid lätt varm i blodet och lät
derför sällan en utkastad stridshandske ligga. Hans
ovanliga styrka och vighet förskaffade honom snart
anseende och rykte. Ortens största slagskämpar hade
förgäfves sökt taga bugt på honom.
’Den ende, som skulle kunna rå på honom, vore
Sven i Asen’ sade en dag en af traktens stridstuppar,
sedan han på ett för sig obehagligt sätt blifvit
öfvertygad om Olas styrka.
En dag, då Ola i sällskap med några andra
verm-ländingar dref en timmerflotte ned för en elf, började
stenar hvina om deras öron. Det var tecken, som ej
kunde missförstås, helst som några på stranden stående
karlar både genom ord och åtbörder sökte förklara
dem. Utmaningen blef ej heller obesvarad, ty om
några minuter stodo Ola och hans kamrater på stranden.
’Kom nu hit, Vermlands-Ola, skall du få smörj,’
ljöd det, och klå honom nu riktigt, Sven Åsen!’
De andra höllo sig tillbaka, så att de två, Ola och
Sven, stodo ensamme. Sedan de båda ett par ögonblick
betraktat hvarandra, så lyfte Sven sin slägglika näfve,
men den gången träffade han blott luften, under det
han deremot sjelf fick ett «lag af en hand, hvars like
han ej känt förut. Utan att vika stod han dock på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
