Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
nu var invecklad uti, och ju längre det led på
morgonen, dess oroligare blef jag. Till slut, klockan kunde
vara bortåt nio, beslöt jag att gå bort åt den trakt af
skogen, der det it fråga varande timret fans. Utan att
nämna orsaken till min vandring, frågade jag en af
bokhållarne på stället, om han ville göra mig sällskap,
hvarpå han strax gick in, och vi begåfvo oss i väg.
Jag mins ej, hvilken förevändning jag påfann för
att förklara orsaken till vår skogsvandring, som var
allt annat än behaglig. Den våta snön gick oss ett
godt stycke öfver fotknölarne, och de fuktiga
trädgrenarne slogo oss om axlar och öron, och gjorde oss lika
våta ofvan som nedan. Yi skulle gå förbi Skoglunds
bostad, fastän ej så nära, att vi sågo den. På andra
sidan af densamma märkte vi snart i snön
skogvaktarens till hälften utplånade spår. Min oro tilltog, och
jag tror, att jag tog steg, fullt jemförliga med min väns.
Vi följde spåren, som mycket riktigt ledde till den
trakt, der timret låg.
Då vi kommit nära stället, hörde vi rösterna af
flere talande personer. Vi förstodo, att något var på
färde och smögo oss framåt, döljande oss bakom ett tätt
busksnår. Då vi genom detta sågo fram öfver den lilla
planen framför detsamma, hade vi en syn, som jag
aldrig skall förgäta.
Fem stycken karlar stodo samlade kring ett träd,
och vid detsamma stod Skoglund, men icke fri och
ledig, utan med händerna bundna på ryggen, och en af
karlarne höll på att fastbinda honom vid trädet.
Mössan hade fallit af honom och rocken var sönderrifven,
hvilket visade, att han ej gifvit sig utan strid, som
äfven intygades af några bastanta blånader i ett par af
karlarnes ansigten.
I första ögonblicket voro vi nära att störta fram
för att hjelpa honom, men jag lade handen på min
följeslagares mun och gaf honom tecken att vara tyst. Vi
kunde knappast med utsigt till framgång inlåta oss i
strid med våldsverkarne. Jag hade visserligen en
laddad pistol i fickan, men så hade våra fiender Skoglunds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
