Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spänne och med blygsam uppsyn, som sig hövdes,
under de gråa lockarna.
Ytterligare kommo banerförande ombud för
gillen och skrån och sist vita dominikaner och bruna
franciskaner, mumlande böner. Deras vaxljus
brunno, fast det knappt syntes, de gula små
eldflingorna töjde sig åt sidan som om de velat in i
skymmet.
På detta utomordentliga sätt sänkte sig
Himladrottningen ned i gatans vindlingar, och så snart
Hon kom nära, dog oväsendet bort. Det blev så
stilla, att det föreföll, som om instrumentens
gnällande och smattrande ristat tystnaden med våld.
Prakten och världsligheten var glömd, man endast
stirrade i häpnad på verket, som nalkades. Allt för
stort, allt för betagande i det trånga skumma! Folk
begynte vagga på huvudet i takt med den vickande
gudamodern:
— Se bara hur solen söker träffa Henne, men
så se då hur den kysser Hennes ljuva ögon, Hennes
strålande mantel — Du kära, Du kära, på din
gyllne tron, tjänad av skaror dem ingen räkna kan...
änglar och gudsmän i guld och himmelrikets egna
färger!
Glömt hade man att knuffa fram sig och de sina
och lova hämnd på den, som segrade i kampen om
en fotsbredd mark. Glömt att hata och hota för
ett flyktigt nöjes skull. Ja själva nöjet var
förgätet för en stickande känsla av eget elände i
motsats till den glansrika uppenbarelsen. Främst
sorgerna, som inte ha namn, de där som smyga på så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
