Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fort det mörknar och stillhet råder i huset — om
det nu vore för allt ont man gör från morgon till
kväll? Vem tyder mörkrets och tystnadens ve?
Ur pinade bröst stego långsamt suckar, mummel
och kvidan, det ökades till jämmer, än gråtkvalt,
som om dödströtta sargats, än pipigt hest, som om
strupen täppts för. Tills alltsammans fick sin
förlossning i en viskning, som bredde ut sig
hemlighetsfullare än suset i vassen:
— Heligaste, Heligaste, bed för oss!
Nu var Hon alldeles nära. Man urskilde de
gyllne helgonringarna kring hennes blygsamt
dokhölj-da huvud och kring de andra figurernas rikt
hårprydda hjässor, smyckade, icke med målade, nej
med verkliga ädla stenar. Som hundra små solar,
så glimmade det. Också lade man märke till att
gruppen av heliga kvinnor på ömse sidor om det
gudomliga sätet var den ena den andra alldeles lik
till antal och ställning och de hulda kvinnoanletena
så fullkomligt enahanda, att det var som att se ett
enda ansikte mångdubblat.
Alla vordna ett i det himmelska sinnet, ja visst,
sant och lätt att fatta. Fast man ju svårligen själv
kunde tänkas få med så mycken höghet att skaffa.
Och när nu mästaren upptäcktes, brast andaktens
spänning, som mer liknat skräck inför en sådan
skapelse av en syndig människa, på nytt ut i
jordiskt jubel, örondövande slungades ropen upp från
smala prång och kastades tillbaka i gatans djup
sprödare och gällare, lövruskor yrde kring de
bärandes skuldror, rosor regnade från höjden på mäs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>