Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och uppbrusande begagnade Giovanni alltför slarka
ord, som kommo från ett övermodigt sinne, medan
Ambrogio höll sig lugn och kylig och hans tal
liksom genomsyrades av spe och lätt förakt... Kanske
hade deras samvaro endast blivit en vana, kanske
utövade själva stridigheten i deras väsen en
dragningskraft.
— Anletet, anletet — kunde Giovanni envisas,
stridsfärdig. Vad är anletet om inte kroppen
talar samma tungomål? — Betrakta gossen därborta,
han som spelar cittra och sjunger under fönstret
— se, se — hur han står på tå, knäet spänt — bröstet
hävt — armarna framräckta — han sjunger med sin
kappa, sina ben, sina armar.
— Han liknar en apa, avbryter Ambrogio
ringaktande, hans ben äro skacka och skeva, han är ful.
— Jag älskar fulheten— ropar då Giovanni
häftigt, jag förgås av leda vid detta eviga vackra, vore
jag målare skulle jag måla en ful madonna!
Ambrogio sluter sitt ena öga och ser på honom
med en smal strimma av det andra. Det är hela
hans svar. På det orimliga skall man icke spilla
ord.
Allt hetsigare tar Giovanni uti:
— Den fula får hårda öden, hårda ord,
likgiltiga blickar, hans hjärta såras — han rannsakar
därför människor noga och lär att skilja på dem.
Hans nöd, som präglar sig i dragen, väcker mitt
deltagande.
Den vackra upplever ingenting för idel gunst
och framgång och beröm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
